Glappet mellan faktisk förmåga och av patienten i använd förmåga kallas i modellen ovan ”learned non use”. ”Learned non use” fungerar av förklarliga skäl dåligt ihop med de neuroplastiska principerna ”use it or loose it” och ”use it and improve it”.
Kan man då med rehabiliteringsinsatser påverka hjärnans återhämtning efter en skada? Ja, det kan man visar forskning, men det krävs intensiv träning (tänk två timmars träning alternativt minst 100 repetitioner per dag) av en nedsatt förmåga för att den ska förbättras mer än som automatiskt sker av spontanläkningen.
Ofta krävs därför, åtminstone initialt, kompensatoriska åtgärder för att aktiviteter ska gå att utföra på det sätt patienten önskar och behöver. Det finns dessvärre en risk med detta, och det är här begreppet ”learned non use” kommer in. Risken är nämligen ganska stor att patienten fortsätter med dessa kompensatoriska åtgärder även när de inte längre behövs i samma grad.
Detta är en fallgrop som är lätt att hamna i. Därför bör vi, oavsett vilken åtgärd vi väljer för att hantera glappet mellan patientens faktiska förmåga och aktivitetens krav, alltid verka för att patienten använder all sin faktiska förmåga och bara kompenserar för det som fattas. Först då sätter vi in åtgärder enbart för den förmåga patienten saknar och undviker samtidigt att stimulera patienten till ett ”learned non use”-beteende.
Detta rehabiliterings-tankesätt försöker jag visualisera i min modell ovan.
